Linda Goes For It.

= MOLTO BELLA! Så vackert. Det blev en upplevelserik och trevlig men dyr minisemester.

Första lyckan av att se havet när vi klev av tåget.

Vi klev av i Riomaggiore, den sydligaste av de fem städerna. Vi hade inget boende för vi hade reserverat en stuga på en camping som lät mysig, men det var först efter att vi hade bokat som vi såg hur långt borta det stället låg, så en stund gick åt till att hitta en rum i Riomaggiore. Det var inte det lättaste, det var fullt överallt! Till slut fick vi tag på en lägenhet som vi fick dela med två australienska tjejer och en kille från.. någonstans. Jag, Maria och Jaime sov i ett sovrum och stackars Chris fick sova i vardagsrummet. Rätt dyrt var det, 35 Euro för en natt, men vi hade inget val direkt...
   När vi hade droppat av våra väskor och bytt om så begav vi oss ner mot havet. Vi köpte biljetter för att kunna gå den vackra kuststigen genom städerna, Via dell’amore. Oh so fint.. Jag kan inte få nog av havet, jag bara måste bo vid ett snart..



   

Vi hittade ett ställe att bada på i Manarola. Ingen bekväm och härlig sandstrand direkt, men det var annorlunda och coolt. Vi låg på stenplattorna och solade. Havet var riktigt vågigt där inne faktiskt, det syns inte.



Efter bad och dusch så gick vi ut och åt i Riomaggiore. Staden var liten så det fanns inte så mycket att välja mellan och det var väntetid överallt, men till slut fick vi ett bord. Det var Beatleskväll den kvällen och ett coverband spelade på en scen utomhus. Vi lyssnade en stund men sen gick vi och köpte vin och satt och pratade.

Nästa dag checkade vi ut kl 10, tog vårt pick och pack och gick längs Via dell’amore än en gång. (Det var tågstrejk så vi det enda tåget som fanns tillbaka gick kl 20.) Vi tog oss till Corniglia och hittade ett badställe. Ingen sandstrand den här gången heller.



 

Det var svårt att ta sig in och ur vattnet, jag fick några skrubbsår och vidriga kallsupar, men vi överlevde och jag blev lite solbränd på kuppen! 

Vi åt lunch i Corniglia. Att ta sig till staden var ett äventyr bara det... Oj så brant. Vägen ringlade sig uppåt i all tid och evighet kändes det som. 



Lunchen var inte speciellt god och vi blev invaderade av tiotals getingar och... mamma geting. GIGANTISK. UUSCH... Jag satt inte lugnt och stilla kvar på min stol hela tiden om man säger så.
   Och dramat vad inte slut där. När vi mot all förmodan hade överlevt lunchen och gick vidare in in mot ministaden såg vi hur det rykte i skogen uppför bergen. Vi såg även lågor som slog upp bland träden. Skogsbrand! Efter en stund kom det flygplan som flög fram och tillbaka mellan havet och skogen och släppte ner massvis med vatten. På bilden kan man se flygplanet och vattnet som faller. 



Vi kom hem vid ca 22.30 var vi trötta. Jag sov faktiskt bättre inatt än vad jag någonsin gjort här hittills. Jag brukar vanligtvis vakna över fem gånger och drömma minst en mardröm varje natt. Mitt sovrum är lite creepy. Och så allt oväsen..

Just nu är det fullt hus i huset! Linda Vicinis kusin, hans fru och två barn (två döttrar, 12 och 3 år gamla) flyttade precis in nu i eftermiddags. Anledningen är för att treåringen tydligen är sjuk och ska få vård på sjukhuset där Linda jobbar.
   Men jag ska inte bo i lägenheten länge till. Jag bestämde mig idag och Isabel har ordnat för mig nu. Jag ska flytta till en lägenhet vid Ponte Vecchio om två veckor för att sedan sista månaden få bo här i samma byggnad som skolan. Maria ska flytta till den här byggnaden om två veckor men det finns ingen plats för mig nu. 
   Jag fick se lägenheten vid Ponte Vecchio i fredags, det är en här från skolan som bor där nu. Det är fint och fräscht, trapphuset känns hotellaktigt. Jag kanske känner mig lite ensam där borta (det ska visserligen flytta in ett par också, samtidigt - hoppas dom bara kan italienska) men jag har kommit fram till att det är värt det ändå; jag kommer spara SÅ mycket pengar. Dessutom ska jag och Maria laga middagar tillsammans har vi sagt, ibland hos henne och ibland hos mig. Tidigare än middagarna vi får nu.. Oftast blir det runt halv 9 och det är alldeles för sent för mig och min känsliga mage, känns inte bra alls. Och Linda verkligen proppar i oss mat, jag börjar bli riktigt trött på henne under middagarna, hon har inget vidare självförtroende.
“Gillar du det?“
“Si, mi piace, grazie“
“Ooh noo... du gillar det inte.. Jaime, gillar du inte maten?“
“Si si, mi piace.“
“Oh no.. non piace..“
SUCK. Spelar ingen roll vad man säger. Och hon tycker jag äter för lite fastän jag motvilligt äter så att magen står åt fyra hörn varje kväll.

Jag känner mig lite elak som flyttar, både mot Linda och Jaime. Men det känns ändå rätt. Det är inte värt det att bo hos en familj, åtminstone inte hos Linda, för det är inte riktigt som jag tänkt mig..

Snart ska vi laga mat! “Chef per una sera“. Skolan som anordnar med en kock. Det ska bli trevligt.

Ciao ciao!